På den här sidan har vi samlat frågor och svar om svensk socialtjänst och särskilt om LVU - lagen om vård av barn och unga. Det går också att följa länkar till aktuell information på 18 olika språk.
Informationen på den här sidan handlar om socialtjänsten. Socialtjänsten finns i alla kommuner i Sverige och arbetar med att erbjuda olika typer av hjälp och stöd till personer. Det kan vara ekonomiskt stöd till familjer eller annat.
Du kan ta del av information om hur socialtjänsten arbetar för barns bästa och du kan också läsa om lagen om vård av unga, LVU.
På den statliga myndigheten Socialstyrelsens hemsida finns information på 18 olika språk och även särskild information riktad till barn och unga.
LVU är en förkortning på en svensk lag som heter "lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga". Lagen ger det svenska samhället genom socialtjänsten möjlighet att skydda barn och unga som är under 21 år. Men den mesta hjälpen som socialtjänsten erbjuder barn och föräldrar är frivillig och då behöver socialtjänsten inte använda sig av beslut enligt LVU.
Den lag som gäller idag kom år 1990 men Sverige har haft lagar som har reglerat omhändertaganden av barn även tidigare.
Ett beslut om omhändertagande enligt LVU måste baseras på att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan handla om missförhållanden i hemmiljön eller barnets eget beteende. Våld eller kränkande behandling från familjen är ett exempel, ett annat är att barnet själv utsätter sig för fara, använder droger eller begår brott. Ett krav är också att det kan antas, eller att socialtjänsten vet, att föräldrarna och barnet inte samtycker till vården.
Nej, religion är inte en grund för ett omhändertagande av ett barn. Ett omhändertagande enligt LVU måste alltid utgå ifrån att det finns påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Det kan antingen handla om missförhållanden i hemmiljön eller att barnets eget beteende innebär risker.
Ja. Socialtjänsten ska precis som andra svenska myndigheter använda tolk om man har kontakt med någon som inte kan prata svenska. Man ska också översätta dokument som har skrivits om det behövs.
Det börjar med att socialtjänsten på något sätt får information om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa. Socialtjänsten har då i uppdrag att utreda barnets behov av stöd och skydd. Det arbetet ska utgå ifrån vad som är bäst för barnet.
Om barnet behöver skyddas och placeras akut och vårdnadshavarna inte lämnar sitt samtycke kan socialtjänsten besluta om ett omedelbart omhändertagande. Det innebär att barnet tas om hand och placeras på en gång mot vårdnadshavarnas vilja. Domstolen ska sedan avgöra om socialnämndens beslut ska gälla. Socialnämnden har möjlighet att ta hjälp av polisen vid själva omhändertagandet, men bara om det är nödvändigt.
Om situationen inte är akut men socialtjänsten ändå bedömer att barnet behöver tvångsvård lämnar socialtjänsten in en ansökan till domstolen. Domstolen avgör då om det finns skäl för vård med stöd av LVU.
Ja, föräldrar kan överklaga beslut om tvångsvård av deras barn. Det är alltid en domstol som ska avgöra om ett barn ska omhändertas. Det beslut domstolen fattar kan föräldrarna överklaga.
Både barnet och vårdnadshavarna har rätt till ett offentligt biträde, vilket innebär juridisk hjälp som betalas av staten. Så fort tvångsvård inte längre behövs så ska den upphöra. Beslutet om tvångsvård ska övervägas eller omprövas av socialnämnden minst var sjätte månad.
Svenska myndigheter säljer inte barn. Risken för att placerade barn utnyttjas av någon är precis som för andra barn väldigt liten. Alla barn som placeras ska få en egen socialsekreterare på socialtjänsten som har i uppgift att följa upp hur barnet har det. Socialtjänsten har ett långtgående ansvar för att barn som är placerade inte utnyttjas.
Socialtjänsten har alltid ansvar för att placerade barn får god vård. Familjer som vill bli familjehem utreds av socialtjänsten och HVB måste ha tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som är tillsynsmyndighet för socialtjänsten.
Socialtjänsten ska också noga följa vården av placerade barn. I det ingår att prata med barnet, besöka barnet där han eller hon bor och att prata med familjehemmet eller personalen och barnets vårdnadshavare. Ett minimum är att beslutet om tvångsvård ska övervägas eller omprövas av socialnämnden var sjätte månad. Så fort tvångsvård inte behövs ska den upphöra.
I svensk lag står det att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden. Det gäller också placerade barn. Personal i verksamheter som vänder sig till barn och unga måste genast anmäla. Personal på HVB som uppmärksammar missförhållanden och risker i vården om barn och unga är skyldiga att genast rapportera detta till ansvarig för verksamheten.
År 2020 fattades beslut om tvångsvård enligt LVU för totalt 3486 barn i hela landet. Då ingår både omedelbara omhändertaganden och andra beslut om vård enligt LVU.
Det är viktigt att barnet får behålla kontakten med sitt ursprung, sitt språk och sin kultur. Socialtjänsten ska i första hand undersöka om det går att placera barnet i ett hem i barnets nätverk. Vad som är bäst för barnet ska alltid beaktas. Socialtjänsten har ett ansvar för att utforma vården på ett sätt som främjar barnets samhörighet med familj och personer som är betydelsefulla för barnet, samt kontakt med hemmiljön.
Socialtjänsten ska försöka placera barnet nära hemmet för att inte bryta kontakten med hemmiljön. Helst bör placeringen göras i samma kommun. Men det finns situationer när det inte är bäst för barnet att placeras nära föräldrarna, till exempel om barnet är omhändertaget på grund av övergrepp från familjen.
Ett familjehem ska ha förutsättningar för att erbjuda barnet vård som är trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet. Familjehemmet ska också ha förutsättningar att tillgodose barnets specifika behov. Det är socialtjänsten som utreder att möjliga familjehem lever upp till kraven och de ska också följa vården noga.
Det bestäms med hänsyn till varje barns behov av insatser och därmed vilken arbetsinsats som kommer att krävas av just det familjehemmet. Det finns nationella rekommendationer för ersättning som Sveriges kommuner och regioner (SKR) publicerar, det är en organisation för kommuner.
Så fort vård enligt LVU inte behövs ska den upphöra. Om barnet fortfarande är i behov av vård kan placeringen fortsätta frivilligt med stöd av socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Utgångspunkten är att barnet ska återförenas med sina föräldrar så fort målet med vården är uppnått. Placeringen ska inte pågå längre än nödvändigt.
Om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas om han eller hon flyttar från ett familjehem kan socialtjänsten besluta att barnet inte får flytta. Ett sådant beslut tas alltid med hänsyn till barnets bästa. Barnet har alltid rätt att få relevant information och ska ges möjlighet att framföra sina åsikter.
Socialtjänsten ska ge vårdnadshavarna och föräldrarna till placerade barn råd stöd och annan hjälp som de behöver. Det kan till exempel vara erbjudande om föräldrautbildning, samtalsstöd, stöd i föräldrarollen och stöd i kontakten med dem som vårdar barnet.
Socialtjänsten gör alltid en bedömning i det enskilda fallet, alltså för varje barn. Om det finns en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas och det inte finns samtycke till frivillig vård ska socialtjänsten besluta om vård enligt LVU. Socialtjänsten ska inte vänta med att ingripa till dess att ett barn har skadats.
Socialtjänsten har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare tillgodoses så långt som det är möjligt. Men om det är nödvändigt utifrån situationen får socialtjänsten besluta att umgänget ska begränsas. I vissa undantagsfall kan socialtjänsten även behöva hålla barnets vistelseort hemlig för föräldrar eller vårdnadshavare.
Senast uppdaterad: